Norrbottenspets är en fågelhund från Norrbotten i Sverige som är klassad som egen ras. Den ingår i gruppen nordiska jaktspetsar, och jämfört med exempelvis den motsvarande finska spetsen har norrbottenspetsen en päls som är ljusare till färgen och mjukare samtidigt som rasen har en helt annan mentalitet. Dock är Norrbottenspetsen hotad som hundras och var väldigt nära att bli helt utrotad på femtiotalet.
Egenskaper
Norrbottenspetsen används idag främst som en skällande fågelhund (drivande av fågelbyten). En fågelhund driver fågel ur träd genom att använda sig av ett så kallat ståndskall. Det finns dokumenterade fall där hunden dock även använts till älg- och björnjakt. En skillnad mot den finska spetsens jaktsätt är att norrbottenspetsen är mycket bättre på att hitta fåglar och att återfinna dem om de flyttar på sig medan en finsk spets har ett ihärdigare på det träd han till att börja med valt. Norrbottenspetsens form är nästan kvadratisk, medan muskulaturen på kroppen är både stram, lätt och torr. Huvudet sitter högt och svansen är lätt snurrad över ryggen på de flesta exemplar. Stubbsvans existerar, men är rätt ovanligt. Hunden är vit med gul- eller rödbruna avgränsade fläckar. Det är en mycket frisk ras, och är bland de hundraser som kräver minst veterinärvård. Dessutom ligger rasen trea när det kommer till hur gamla hundarna blir. (källa Agrias stora hundundersökning).
Historia
Ursprunget till Norrbottens favoiritspets är en rätt stor smula omdiskuterat och tyvärr inte helt klarlagt heller. En del anser att Norbottenspetsen har sitt ursprung från Lajkor (rysk hundras). Dessa små flockar skulle då ha kommit till Nordkalotten från ryska stäppen österifrån med olika jägarfolk som exempelvis kvänerna (Som finska folket kan räkna sin härstammning till). I norra Skandinavien har hunden varit mycket populär, och har använts för att jaga olika former av smådjur som ekorre bland annat. När Priset på skinn dock sjönk efter första världskriget blev rasen mindre populär som bland folket. Under trettiotalet registrerades det sista exemplaret och 1948 listade Svenska Kennelklubben rasen som utdöd, något som dock inte visade sig vara sant. Under sextiotalet kunde man nämligen finna den på ödsliga platser i Norrbottens inland. Då användes de mest som sällskaps- och gårdshundar. Under sextiotalet bildades dessutom en så kallad fågelhundssektion inom Norrbottens älgjägarförbund, vilket var föregångaren till den nuvarande specialklubben för Norrbottenspetsen. 1967 mönstrades strax över hundra hundar, där ungefär halva mönstringsgruppen bedömdes vara tillräckligt rastypiska. Året därpå blev rasen på nytt erkänd av SKK. I den senaste räkningen finns det 1500 hundar registrerade i Sverige.